Hajde Jeppe!...

...du har ju inte berättat om du blev en Calzone...?
Njaäe...just det...
Själva röntgen-besöket i sig alltså...


Kom dit och fick börja klä av mig (publiken jublar), allt utom die strümpfen und unterhosen (publiken buar...).
Fick någon tunn sjukhus-rock-skjorta att trä armarna i.
Jag kände mig genast trygg, så vackert himmelsblå den var.
Oj, en gammal romare, tänkte jag, då jag fick syn på min spegelbild...
När syster ledde mig till det strålande rummet, tänkte jag, måste chansa lixom... och frågade typ: "Eftersom jag nu är en gammal romare, har ni då lite trevliga haremdamer här, som fläktar med palmblad, bjuder på vin och matar mig vindruvor???....".
Öh, NEJ!

Det hade de inte...(och hareminnorna var nog bara en dröm - frågade faktiskt bara efter vin och druvor).

 

Iaf, de var trevliga ändå och fick en något klaustrofobisk Jeppe att känna sig lugnare...
Öronproppar, öronkåpor, en boll med sladd i handen - att trycka på om jag skulle få panik - och framförallt LIGGA STILLL, handlade det om sen.
La mig på britsen och bye-bye, in i tunneln.

 

Fick precis plats med axelbredden och slapp ju därmed bli vikt som italiensk deg...
Däremot hade jag lite svårt att andas de första minutrarna och fick då lite småpanik.
Framförallt som jag ju skulle vara still och därmed inte vågade andas för mycket, eftersom andningsrörelserna kanske skulle vibrera axeln, som var huvudmålet för fotosessionen.
Kom på efter ett tag att det är bättre att andas regelbundet och försöka lugna tempot än att hålla andan och sedan börja kippa efter luft, vilket nog hade skakat om även axeln...
Efter ett par minuter var andningen stabil iaf och jag kunde ligga still och även koppla av faktiskt.


Detta trots OVÄSENDET.
När skrälet (antar att det är själva fotograferingen som låter) satte igång trodde jag aldrig jag skulle klara en halvtimme där i grottan, med det tortyrljudet i huvudet.
Jag var på väg att vråla ut; "Okej, okej, jag är dubbelagent, jag lovar att berätta ALLT. Gör vad ni vill med mig, bara jag slipper ljudet...!".
Hur att beskriva???... typ något slags frekvensljud... kanske som när det blir rundgång i videokamera-tv men 100 ggr värre, eller som när man tänder lysrör som inte riktigt vill sättas på (hmmm, "vill sättas på" ja....), men 200 ggr värre...

 

Tror nog följande beskriver ljudet bäst:
Alfons Åberg cd:n vi har på vilan på jobbet, där Alfons pappa ska säga typ "vill du ha mat?" men skivan hackar sig och ljuder "HOUMO-HOUMO-HOUMO-HOUMO-HOUMO-HOUMO.....".
Ta det och blanda med en gammal öststatsbuss från 70-talet som står och jäser på tomgång och vispa ner oljudet från en nersunkad techno-klubb i någon dassig källare i Moldavien, där högtalarna är tondöva och dj:n är skyhög och skulle han landa är han ändå både full och döv.

 

Tillsätt sedan ljudet från cirka 7 asfaltsborrmaskiner och en mastodont-tunnelborrmaskin. Blanda allt och spela ljudet i fel tonart.
DÄR HAR DU LJUDET jag diggade till i 30 minuter.
Ok, det var lite variation i melodislingorna och dessutom små pauser ibland...

 

Tja, ute till sist iaf.
Och systrarna sa att bilderna blev bra - d.v.s. TYDLIGA, på doktor-språk.
Får vi hoppas att de visar BRA för min del oxå s.a.s.
Och cykelfärden hem har du redan hört om förra gången.
Ska vi ta och knyta ihop röntgen-säcken, finns det nog bara en vettig väg;

Jag var Jeppe.
Jag blev en romare - Ceasar möjligtvis.
Jag trodde jag skulle bli Calzone.
Jag blev Magneto.
Jag blev Jeppe.
Så var det med den upplevelsen.
Hej.

 

/Jeppe - TYDLIG


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0