JEPPE - sett på MITT sätt

Sådär!
Kul att vara här igen.
Synd att man inte har gott om kulor... då kunde man lixom trimma ner på jobbet lite - el. mer - och skriva här oftare och kanske även BÄTTRE...
Nåväl, ngn dag ska jag slå igenom som SKRIVARE på ngt sätt... finns ju så många olika sätt/ställen att skriva på. Och då får jag väl ngn slax ekonomisk ersättning så jag slipper slita själen ur mig bland barnen... även om det ÄR trivsamt där... men JOBBIGT.

Nu är det TOO MUCH på jobb b.t.w....
Vi flyttar ifrån Herrgården och JA, vi ligger granne med oroligheterna som förekommer ibland.
Inget som bekymrat denne vidare mkt dock. Inte mer än att det är synd och DUMT att det ska förekomma.
Synd oxå att vi - och andra fsk:or - ska därifrån, på det sättet att vi är de enda SVENSKA instutitionerna, s.a.s., i området. Folket där behöver se lite svenskt och sedan är det väl bra med lite observationsögon om det skulle hända ngt s.k. icke oskyldigt. En del av grabbarna där brukar kalla mig "civilaren", eller "FBI", eller dylikt.
Vet inte riktigt varför, men det kan väl bero på att jag oftast ifrågasätter om det är ngt jag anser felaktigt. Om de sen tror att jag är polis på riktigt, har jag ingen aning om men det är kanske lika bra att de TROR det, om de vill. Och vem vet, kanske är man undercover...!?... Hård men rättvis! Tjohej!...

Jaja, nu ska vi ner till Apelgård och kämpa.
Ska bli kul att träffa en del gamla barn som flyttat över Amiralsgatan. :) En del av dem är STORA nu. Synd bara på en av favvisarna som precis slutat högstadiet där.
Jaja, växer barnen så lär man själv inte bli yngre ju!!! MEN jag håller sinnet ungt i.a.f... 
I detta sammanhang ska jag kanske förtälja att jag faktiskt blev kallad för 25-åring på bussen från Bosnien för ett par år sen. SKOJ! Och för ytterligare ngt år sen (kan man säga så?) fick jag visa leg på systemet. WOAAAWWW!... har jag berättat det förut?...

Annars dricks det kaffe (börjar bli avslaget, hmmm... en viss ton av rävgift!...) och gammeldansk.
Jo, jag vet att det är sent men jag inbillar mig att denhärade förkylda kroppen trebbar lite småstark dryck.
Och för den delen var det längesen jag inbringade denna underbara medicin. SMASKENS!
Lyssnas görs detss oxåsss. På Jelena "den SKÖNA", Rozga. LIJEPA!!!

Snart är det nannedax men först ska detta skrivas klart och sen ska det vikas lite torkad tvätt och sedan kanske jobbas lite med jobbefoton... egentligen behöver jag bika till jobb imorgon (idag, alltså!) men vet inte om jag orkar. Får kanske ta och vakna upp i ottan på måndag istället, så hinner jag trycka ut lite foton innan barnen dyker upp. Ja, upp fyra ska det gås... kan väl inte vara på jobb en SÖNDAG, jue... den dagen är ju HELIG för f-n... sleepa, sleepa...
Jaja, får se.

Får väl avslöja att det fälldes tårar i fredax. För första gången på länge och framför tv:n var det.
Och gissa till vad... Nä, inte till Tove i idol... inte än, även om hon är SUPER (även om fredagens show inte var den bästa). Jo, till en BRUCE WILLIS-film!!! W.T.F.! JO. Det trodde man väl aldrig... tror den hette Tears of the sun. Sen vet jag inte om det var själva filmen eller nuvarande känsloläge eller rödvinet eller tröttheten eller möjligtvis en kombination av allt eller ngt, som framkallade vätan.
Nåväl, så farligt var det inte. Några paket lambi bara, sen var allt bra.

Tänk vad svårt det är att skriva KORT. Nästa gång ska jag försöka hålla mig till några rader. SURE!
SOV GOTT!

/Jeppe - 25-åringen

Hejhej!!

Här var det inte igår man var...
Har väl sina anledningar kan tänkas.
Läget är egentligen USELT men för att det inte ska bli sämre så puffar jag iväg de negativa tankarna, vilket ju inte alltid är så lätt eftersom det är VERKLIGHET och jag känner mig så himla jagad och hjärtat har svårt att pusta ut.
Det känns så synd att man ska känna sig som en kriminell fast man inte alls är en sådan. Det är det sista jag skulle bli, jag är lixom tvärtom...
Men som sagt så är det dendärade JAGAD-känslan som får mig att känna mig så.
Synd att jag blev sjuk just nu. Inte bara för att jag förlorar pengar på det, utan oxå för att det är mkt lättare att förtränga när man jobbar och de krävande barnen får en att fokusera på jobbet och inte på ngt annat.
Här hemma är jag bara rädd att telefonen ska ringa eller - vad som är ännu värre - att det ska ringa på dörren.

Har kanske berättat förut att jag har fastnat i ett litet smetigt träsk, där bankerna är ormarna och Kronofogden är den stora stygga krokodilen. Ojdå, förlåt, får det att låta som om DE är de onda... Så är det i själva verket inte. Det är JAG själv som är the BAD guy. Och det är just SÅ jag känner mig just nu; DÅLIG.
Självkänslan har flyktat långt ner, ngnstans i tredje källarvåningen. Jag vet att det är JAG SJÄLV som har ställt till med denna smeten och som man bäddar får man ligga.
Just nu vet jag inte om lägenheten ligger risigt på det och DET är ju inte att leka med... snyft... jaja...

Jag är inte blyg just nu, att beskriva det hela så här lite smått, eftersom ingen jag känner läser detta. Måste erkänna att det är så HIMLA PINSAMT att jag, med jobb och allting, har satt mig i denna rävsax. Men jag vet oxå att när skräpet började för ett år sedan så var det av GODA avsikter... ville ju bara hjälpa ngn annan...

Aldrig har jag längtat som nu, efter att få betala mina räkningar på ett NORMALT sätt.
Med det menar jag att paya ALLA räkningarna varje månad, UTAN några gamla, eftersläpare som jag missat att betala, eller andra som ska ha pengar av mig.
Alltså, visst har jag rätt mkt räkningar i normala fall oxå men som det varit nu har jag inte vetat var jag ska börja, eftersom det varit mer än vad lönen är och då har det bara blivit värre av olika dumma anledningar.
Tänk vad skönt att bara kunna betala räkningarna och veta att; "Jaha, nu har jag de här tvåtusen kvar att leva på denna månaden..." JAG LÄNGTAR! Tänk att inte vara SKYLDIG, inte vara JAGAD!...
Känner bara för slå sönder mina händer i väggarna...det är en ytterst tunn lina mellan LUGN och CRAZYNESS just nu. Vill egentligen bara försvinna... men det kan jag ju inte göra, då lämnar jag andra människor i sticket.

Jag hatar att behöva be om hjälp och jag vill inte, men nu måste jag bara och jag hoppas verkligen någon NÄRA kan hjälpa mig DENNA SISTA gången, jag LOVAR... Det blir så pinsamt om man måste fråga ngn man inte känner så väl, och kanske får negativt svar dessutom...

Jag såg ett tv-program för några dagar sedan som fick ögonen att tåra till sig lite...el. mkt... och fick mig ännu mer sugen på att ordna upp allt.

Till sist i denna negativa inledningen vill jag bara säga;

EN VACKER DAG SKA JAG RESA MIG UPP OCH KÄNNA MIG SÅ HIMLA STOLT... och kunna titta tillbaka på dessa negativa rader och smajla lite sliskigt och tänka; "Det var DÅ!!!".

Tror jag sänder iväg det här - som inte en j-l (förutom jag när allt ordnat sig) kommer att läsa - nu och skriver ett inlägg till snart. Ett FINT inlägg som inte är nedsvärtat med en massa beklaganden.
Hej så länge!

/Jeppe - live down, down, DOWNstairs from you