JEPPE - sett på MITT sätt

För länge-länge-många hundra år sedan, bodde det en riktigt ruskig-rälig häxa bland Pildammsparkens trädstammar.
Ve den människa som vågade passera hennes revir, ty häxan var en riktigt ruskig-rälig häxa, som mycket gärna höll efter människofolket, så att de inte skulle bli för många och därmed också för närgångna hennes revir.
Beträdde någon, enligt häxans uppfattning, opassande mark, skedde det mest fruktansvärda en människosläktad varelse kan tänka sig; under besvärjelse från häxans käft, blev den stackars människan hastigt och mindre lustigt förvandlad och förstelnad till ett TRÄD.
Och än i våra dagar kan vi se fasansfulla exempel på den riktigt ruskig-räliga häxans uråldriga verk.
Här nedan följer ETT exempel (man eller kvinna?...upp till var och en att bedöma...):

...och vem vet, häxan kanske lever någonstans bland trädstammarna än i våra dagar, så, betänk vems jord och mark du beträder när du vandrar i park och skog.

/Jeppe - modig fotograf... och eftersom du kan läsa detta - ännu inget TRÄD.

Mums, bara att slurpa i sig!!...
Jo, tydligen var det snälla veckan som precis avverkats;

SLURP 1:
En dag var det en kollega från en annan avdelning som - efter att hon varit med på samlingen hos oss - berömde mig och sa att jag var en duktig pedagog / att jag pratade och bemötte barnen så bra.
TACKSÅMYCKET 1!

SLURP 2:
En annan dag var det en annan kollega från en, jodå; annan avdelning som med sin lugn-mjuka-kvinnliga-smått-syriansk-arabiska-dialekt-stämma sa till mig -"Jeppe du är så snäll, vet du det, har någon berättat för dig hur snäll du är!?", på ett ungefär.
TACKSÅMYCKET 2!!

Det var "bara" det.
Men det kändes så skönt, fast jag vet att det stämmer rätt bra - åtminstone det första slurpet, det andra är väl mer en smaksak - så är det ju inte varje dag jag får sådana fina ord tilldelade mig.
Trevligt framförallt för att jag inte arbetat så länge på denna förskolan...
Utan att skryta är jag faktiskt rätt bra själv, på att dela ut beröm.
NÄR det är befogat, förstås.
Det måste ha en innebörd och komma från hjärtat.

Nåja, nu fick jag ork och blev peppad så att de sista veckorna innan semestern blir smidigare att avverka.
BRA!
Och bra för nu, sovdax.
Så sov gott då! :)

/Jeppe - gottar sig gottgott

Så.
Hemma igen.
Eftersom det luktar TRAUMA lång väg i min näsa, så blir det en mkt snabb beskrivning;

Hade tagit semester från jobb i onsdax (och fredax), för att i lugn och ro kunna hinna med tåget till Linköping och Mamma (födelsedag - torsdag).
Att det blev som det blev, får jag väl ta och skylla på följande händelseförlopp: 
La mig för SENT kvällen innan, vilken i själva verket inte alls var kväll och inte ens natt, utan hann bli morgon och närmare bestämt cirkus five o´clock, onsdag då.
Hade tvätt-tid (mkt dålig planering) från kl. 7.00 och trodde av ngn anledning att jag skulle orka upp då.
Visst... mobilklockan ringde och jag snooze-ade den, bara sova lite till... Den ringde åter och jag snooze-ade åter. Än en gång ringde den sin störiga signal och gissa vad!? Rätt; snoozeing igen...
Och visst, så fortsatte vi, klockan och jag, jag och klockan, i en evig kamp... tills någon av oss gav upp - minns inte vem - och snoozet försvann... varpå den "analoga" telefonen tog över och började ge ifrån sig envisa signaler.
Precis som att ngn fjåne visste att ska Jeppe störas, så är det ett förträffligt tillfälle NU...
Stackars SÖMN, säger jag bara. Och eftersom sömnen var MIN - stackars MIG! Tycka synd, tycka synd!!...
Jo och sen hade jag för MÅNGA uppgifter; ärenden tfn-samtal, etc.

Iaf, var lixom på GÅNG i nästan rätt tid och när kl. var vid 17-tiden var det dax att ringa cabbe.
"5 minuter", lät svaret.
"Ok, ska väl hinna precis", tänkte jag, tåget skulle gå kvart över.
Visst.
Taxiskrället kommer efter MER än 5 min.
Och när taxin väl kommer och föraren ska öppna bagageluckan, kommer han ut med en HAMBURGARE i mungipan.
"VA F-N!", tänkte jag, varpå han smaskar fram, "De kallade på mig precis när jag hade börjat äta", eller beställt, eller ngt i den stilen.
Kände på mig direkt att detta inte bådade gott.
Nåja, väl inne i taxin ber jag honom bestämt att ta SNABBASTE vägen till centralen.
När vi kommit en bit undrar han vilken väg jag tycker, varpå jag uttalar mig om den väg jag av erfarenhet vet är minst tidsödande (lite utkant av staden med många filer och raka vägar och snabba rödljus) men han påstår en annan; "Men det är många som ska hem från jobb nu, så där är mkt trafik, bättre här rakt fram" (där jag vet att det brukar bli stockning, med många bussar, rödljus och bara enochenhalv fil typ och många som SKA HEM FRÅN JOBB...).
F-N, vek som jag är "litar" jag på honom, eller är för stressad för att säga emot.
OCH, gissa vad!?...
RÖDLJUS, BUSSAR, FLASKHALS!!! STILLASTÅENDE!
Jaja, betalar vid ngt rödljus, så DET är gjort iaf.
När vi kommer ner till kanalen vid centralen, skådar mina blå ett grå... TÅG... I RÖRELSE... PÅ VÄG... TILL LINKÖPING...
AAAAAAAAARRRRRRGGGHHHHHH!!!!!!!!!
Det handlade om EN simpel minut, högst TVÅ!...

F-n vad jag bara ville FÖRSVINNA.
Inte blev det bättre av att jag hade överraskat min kära systerdotter några dagar tidigare med att jag köpt biljett på samma tåg som hon skulle åka och dessutom bredvid henne.
Snacka om att skämmas! Hade god lust att slå mig själv på käften. Men det hade ju bara sett dumt ut.
Förstörde för henne. Förstörde för Mamma. Förstörde för MIG SJÄLV!!!
Kan tänka mig hennes "panik" där i tåget oxå.
Visst "förvarnade" jag henne med några mess och jag försökte be henne hålla tåget och sådant... fast jag vet att det inte funkar, men men PANIK, ju... och hon svarade med bl.a. "Skynda dig!" och "SPRING!"...
F-n vad jag tyckte synd om henne... FÖRLÅT GUMMAN!!! :S
Hon bad mig ta taxi till Lund för att hoppa på tåget där och visst var jag själv oxå inne på det, men tog förnuftet till fånga, dels för att jag inte hade DE pengarna, dels för att jag insåg att jag inte skulle hinna dit före tåget.

Jaja, hade ju OMBOKNINGSBAR biljett. Rätt lugnt ändå, trodde jag.
In på centralen och boka till 19:14 tåget istället bara...
Sure baby!
För det första; en biljett kvar bara, men "ok, den är MIN!", för det andra; ombokningsbar biljett gäller bara om man avbokat resan innan tåget går. Och hand upp, den som tror att jag ringde från taxin för att avboka tåget jag - med hjärtat i halsgropen - försökte hinna med!... Nä, JUST.
För det tredje; biljetten skulle kosta omkring 950 spänn! Och hade jag pengar!?

Okej, inne på nödplan Ä ungefär...
Ringa runt till människor och fråga om de kunde låna mig en tusenlapp och boka till mig.
Efter mkt samtal kunde Mamma ställa upp (kul, när det är HON som skulle FÅ och inte "GE"!).
Fram till kassan igen och då fanns biljetten INTE kvar.
Sen stängde biljettkassan och flera MEDmänniskor försökte beställa till mig via både telefon och internet, eftersom det "uppkom" biljetter där typ halva resan var i förstaklass och halva i andraklass... Men de försvann oxå, innan någon lyckades fånga dem...
SUCCÉ!...

Så efter två jätteroliga timmar på centralen, fyllda av stress, hopplöshet, hopp, stress, förtvivlan och samma sak igen ungefär och med örat fullproppat med mobilstrålning (känslig är jag) var det bara att hanka sig hemåt igen, för att försöka hinna boka ny biljett till torsdagen istället.
De började oxå ta slut, men jag lyckades.
Och ska vi gå in på fler positiva ämnen så var ju väskan redan packad. Alltid något!
Och gissa vad. Jag hann med tåget, på torsdagen!
Helt himla fantastico! JUBEL och APPLÅDER!! TACKAR!
Mamma blev alltså firad och GLAD.
Och tåget hem hanns oxå med, vilket måste betyda att jag är inne på rätt SPÅR, ju! Hahaha...

Jahopp...
Ja, jag vet att allt är mitt fel, men kan ändå inte undgå att skylla lite på taxin.
Och förutom att jag MÅSTE LÄRA MIG PLANERA även om jag har många saker att göra, har jag oxå lärt mig att nästa gång jag åker taxi, är det JAG som bestämmer färdväg och nästa gång jag åker med en taxi där den s.k. chauffören ÄTER eller pratar privat i mobilen eller på annat sätt sinkar resan, då rings det till bolaget och KLAGAS.
De ska fan ta mig utföra en SERIVCE.
SÅ!
...Och Jeppe; SNABB beskrivning?!???
Sov gott, vänner! =)

/Jeppe - HELT MISSLYCKAD

Ajajajaj!!!!....

Skulle ju lägga mig var tänkt...

Jo, ang. TEQUILA, måste jag bara berätta en liten saga.

Here we go;

Det hände sig så att för många, många år sedan fick Stefan lite fribiljetter till en tequila-afton på Slagthuset.

Han samlade raskt ihop Peter, Lasse och denne man.

Lite förfest hos S. sedan en cabbe ner till Slagtis.

Mat och dryck fanns längs en lång disk och efter att ha laddat brickan med några tacos, etc. hällde jag upp en tequila i ett snapsglas och saltet likaså i ett snapsglas, eftersom det var lite svårt att bära med sig det "lösa" saltet annars ju.
Citronen fick väl plats bland tacosen någonstans.
För Dig som inte vet; Tequilabrännvin dricks rätt ofta med en lite lagom mängd salt och en citronskiva som "tilltugg".

Då jag är på väg till bordet märker jag att jag ligger efter lite.
De andra sitter redan med glasen höjda i högsta hugg, på väg att skåla.

Ville ju inte missa kvällens första uteskål, varpå jag ökar såväl steglängd som stegfrekvens.

Tar ett snabbt galoppsprång över träbänken och landar lagom på backen och höjer snabbt mitt glas, precis i tid.
SKÅL och sedan klunk!
 
Problemet är bara att jag i min ivrighet, inte kikar efter i röran på brickan, VILKET glas jag tar.
Kan ju berätta så mkt att INTE var det glaset med tequila i, jag greppade.

Detta upptäcker jag först när jag iakttar hur de andra mjukt och smidigt sköljer ner sin tequila, samtidigt som jag själv inte tycker mig känna riktigt samma smidighetsvällust.
Att helt plötsligt få stoppa upp själva sväljningsproceduren - upptäckandes den inte helt vanliga upplevelsen att ha munnen full med SALT - var INTE skönt.

Medan vännerna njuter, får en annan rusa ut på toaletten och lyfta upp tungan och vända ut-och-in på kinderna för att avlägsna salt.

KUL!

De andra fick sig ett gott skratt när jag kom tillbaka, i.a.f..

Och i efterhand är det alltid lika roligt även för mig, när jag tänker mig många, många år tillbaka, till en afton på Slagtis. =)

SLUT SAGA

G´night!

/Jeppe - numera enbart SÖT!

Här sitts det och dricks nattakaffe och lyssnas på Narodni radio.

Jaha... värst vad tiden går fort.

Snart är julen här för fullt.

Inte en enda julklapp är köpt, vilket betyder att allt är precis som vanligt.

Skulle någon nu bry sig och undra hur läget är, så kan jag berätta att det är lite bättre nu...

Halsproblemet visade sig vara halsflussssss.

Gick till läkaren  (min första slöjbeklädda sådan... men det är lugnt, hon TOG i hand och hade hon inte gjort det, hade jag vänt på klacken direkt... och vid närmare sammanfattning hade det ju varit en himla dubbelmoral om hon inte hälsat i min hand, eftersom hon vidrörde min nakna hud på andra ställen, jue... )  till sist.

Och bolje ikad, nego nikad... el. på ren svenska; bättre sent än aldrig!

Att jag inte gick iväg tidigare beror ju på att jag inte hade så ONT utan "bara" obehag.

Och som den gamle halsflussräv jag är, kände jag inte alls igen symptomen, då jag tidigare haft ont DIREKT då halsflussen har entrat mitt inre.

I mina yngre år hämtade jag mig en halsfluss varje halvår i en hyfsat lång period, tills en höst då flussen besökte mig två gånger på raken.

Sedan dess har jag inte varit drabbad... ända tills nu, alltså.

Nåväl, nu är Kåvepeninkuren över och det känns bättre, just nu i.a.f..

Dock missade jag min första tomteroll.

Det var den jag skulle inträtt i på en annan förskola och det var lite synd, eftersom de verkade vilja ha MIG, åtminstone som TOMTE!???...

Dessutom är det ju ingen risk att bli igenkänd av barnen där och man kan slappna av mer och gå in i rollen på ett annat sätt.

Sen är det alltid en utmaning när man inte känner alla fröknar sådär jättenära, en annorlunda press på en.

Jaja, hann precis tillbaka till jobb för att spela Rudolfs husse på HEMMAPLAN.

Men ändå press att vara HELT bra utklädd och ändra rösten till annat än mina vanliga skådespelsvarianter.

Gick dock tydligen hem, eftersom det i princip bara var en grabb från min egen avd. som genomskådade mig, trodde han, i.a.f., eftersom han genast blev osäker när jag stenhårt förnekade hela hans uttalande med en vattentät förklaring - inga "var ute och handlade tidningen" här inte!

Har faktiskt inte shollat fotona än men blir ngt bra så kanske jag försöker sätta in en rödklädd rackare HÄR.
Om jag nu klarar av det tekniska, vill säga...

Kan berätta att tomten var TJOCK.
Filtar runt benen, kuddar fixade en ursexig häckside och även lite GRÖTmage och bredare rygg.
Hemmagjorda axelvaddar höll figuren någotsånär i trim.

Rejäla vantar och kängor värmde tomten och käppen räddade honom från att trilla mer än två ggr.

Mobilen låg i sockan och när tomtemor ringde sjöng barnen "I ett hus..." för henne.
Problemet med när en assistent ringer tomten och sen lägger på direkt, är dock att när tomten låtsaspratar i luren så kan den ringa på RIKTIGT, från ngn som inte har den blekaste om att jag är mitt inne i ett viktigt skådespel.
Och mkt riktigt, tfnskrället ringde TVÅ ggr. när jag i fullt trim höll på att hetsa upp mig över (en fejkad) tomtemors stämma. Nåja, det var ju bara att spela på ändå.
Mina kollegor fick ju sig ett skratt och barnen var nog för spända för att förstå att de hade chans att avslöja min fejk.

För övrigt var det väl precis som vanligt; några småbarn började storgråta när tomten kom indunsandes.
Jag var den ende som fick se barnens stora glittriga ögon, när de kom fram och hämtade sin julklapp.
Jag var hård men rättvis (och öm ändå) mot de tuffare barnen och helylle mot de lite mer avvaktande barnen.

Ett minus måste jag ge mig, eftersom jag missade en specialeffekt; jag glömde börja bläddra bland skäggEN.
Bar nämligen TRE vita sådana.
Lovar att det hade varit ett omtyckt skämt men nu fick det bara skådas att skägget kanske såg lite mer kraftigt ut än vanligt.

Luciafirandet missade jag, eftersom jag låg nerbäddad med tjockehals.

Synd, alltid kul att sitta ner och babbla lite med föräldrarna - speciellt mammorna - över några kaffe och luccetilltugg.

Så, tänkte skriva mer men skickar detta så att åtminsone något kommer in... blir väl aldrig färdig om jag fortsätter skriva nu...

GOD JUL, så länge! =)

/Jeppe - leg. Tomte

Hej i natten!

Först måste jag bara påpeka att i förra inlägget, skulle man alltså sätta muspilen  (mus och mus... det låter bara så ... ja... musigt, eller ngt...)  MELLAN pilarna, för det finns en länk - dock en osynlig sådan.
Men det förstods kanske!?
Ja, jag vet ju inte hur mkt som förstås här inne... kanske inget alls, typ som jag själv nästan, ungefär... dax att släppa ämnet, kanske...

Äntligen(?) nu, dax för del 3.

Egentligen hände väl inte så mkt mer... i sensationsväg, alltså...

Det som bl.a. hände i.a.f., var att jag var ATTRAKTIV.
Kanske inte sååå bland giiiiiirlsen  (det får DE själva svara på...)  men hos en liten, liten fästing, där var jag bara såååååå populär.

Vet inte om jag skaffade mig Odjuret i skogen  (mellan tåget och hotellet)  eller från en pudel, den där kvällen då jag satt där i puben på hotellet och hade det allmänt tråkigt, ty det fanns enbart några 55+are  (inget ont åt dem, bara det att jag känner (och ÄR, jo, jag vet!) mig lite yngre, då jag är ute och reser)  att spana på och jag satt och drack öl och messade en min favoritarbetskamrat om ovanstående och damernas gulldjur kom fram och sniffade på mitt ben  (var för någon sekund rädd att dogen skulle ställa sig på bakbenen och börja... hrmmm... ja, jucka mitt ben, vilket hänt en gång för lääängesen, oxå i det fallet en liten pudelsak. Och nu kanske folk tror att jag konar HUND om benen!?... Så är INTE fallet, kan meddelas!!!)  och det strax efter STACK till ngnstans på ryggen ett par ggr och jag trodde det endast var en liten oskyldig mygga.
Fästingskrället kanske PROVbet mig!??? Gör de så?
 
I.a.f bet vampyren sig fast liiiiiite längre ner på ryg..... ja, okej då, nästan DÄRnere, där den ABSOLUT inte skulle få vara, om den nu måste välja ngt ställe på baksidan... bara NÄSTAN, märk väl!

Jo, upptäckte väl monstret tisdagen före midsommar.
Skulle in i duschen (är ALDRIG annars naken!!!) och bara kliade mig lite...
"Jaha, ngn liten sårskorpa... men den lossnar ju inte lös, lixom... eller vad är det...
...va f-n!?... ingen sårskorpa, inte sådan konsistens... nej, vad F------------------N!
NEEEEEEJJJJ!!!
FÅR INTE VARA EN FÄSTING!!!
KAN INTE!
Inte där jag inte kan se den!
Inte där jag inte kan ta bort den!!

Inte nu när jag är på fotbolls EM!!!
Inte nu när jag är ensam!!!!
Inte nu när det snart är midsommar!!!!!
Inte nu när det kanske är FLERA dagar kvar tills jag ska resa hem!!!!!!
Inte när jag ska FLYGA och i princip SITTA på den och den kanske bara SPLAAAÄÄÄSSSHspricker, i flyget och slabbet rinner neråt... i mina byxor!!!!!!!
INTE!"

Hur skulle jag nu göra?

"Just det, BORRELIA och TBE!! HJÄLP!!!"

Hade ingen lust att gå till läkaren, eftersom jag inte bestämt vilken dag jag skulle åka och jag då inte alls var i behov av några eventuella komplikationer.
Sen kände jag att jag ville få informationen på SVENSKA. Viktigt när det kan handla om allvarliga följdsjukdomar ju...

Mindes att min gamla naturfröken påstått att det bästa är att låta fästingen trilla av själv.

Litade på det.

Kom senare på dock, att det var för längesedan, på den tiden när diskussionen inte hette TBE och borrelia, utan medsols-eller-motsols-eller-olja-eller-sprit-eller-blablabla...

I.a.f. valde jag att - åtminstone tills vidare - vara ett med krypet.

Nänä, det var lugnt... bara att förtränga...(VISST!)

Nåja, fästingen och jag åkte in till Innsbruck tillsammans, sov tillsammans (mardrömmar?), firade midsommar och drack Jägermeister och andra midsommardrycker, tillsammans...
Ja, jag kände mig som ETT MED NATUREN, på ngt sätt...

Men allting har ett slut, så ock vår vänskap.

Efter nästan en vecka i skräck och en flygresa hem (fick åka TVÅ för priset av en!) - där jag oxå var rädd att fästingskrället inte skulle palla TRYCKET och spricka, ja Du vet sådär; SPLAAAÄÄÄSSSH bara - gick jag till läkaren på söndagkvällen.

Söt-trevliga SAMRA (bosanka) tog hand om mig...och mindre väl hand om djuret.

Hon var himla impad av storleken. Hade aldrig sett en så stor förut.

Det var dock problematiskt att få den att släppa. Var jag så god?

Efter en lång dragkamp var det syster Samra som vann, i.a.f.

Och jag kände mig INTE ensam!

Äntligen fick jag ha mitt blod ifred!!

HVALA LIJEPA, SAMRA! =)

Senare visade hon fångsten för sina kollegor som oxå blev imponerade.

Kan väl säga så, att hade jag varit fiskare, skulle jag håvat upp gammelgäddan...

Kom senare på att jag kanske skulle supit lite mer på midsommarafton och därmed oxå fått fästingen att bli lite på lyran, varvid den börjat sjunga snapsvisor och därmed släppt taget...

... alltid lätt att vara efterklok...

Kanske kommer en del 4... om det nu är ngt mer att förtälja.

En sak är säker dock; fästingen är helt SLUT!

Annars lyssnar jag här  →  OCI ZELENE  ← , just nu! NICE!

För övrigt har jag inte bestämt mig än om jag ska till Ystad imorgon, för att watcha SIBEL.

Har inte sett henne live  (jo, men inte SÅ!)  än och vill gärna... får se om jag tillfrisknat tills dess... blev sjukskriven idag och imorgon oxå...

Såja, godnatt!!!

/Jeppe - numera fri från fripassagerare

Och genast undrar Du vaddddddå???

Jo, det var den dagen jag påbörjade min lilla EM-tripp (se föregående skrivelse).

Sedan är det ju upp till var och en som läser detta, om ngt kan tolkas som otur...

Jodå, bagaget anlände nästa dag.

BRA, eftersom hela min BLÅGULA utstyrsel fanns däri.

OCH det var ju inte vilken dag som helst.

Det var dagen dax för mitt blod att koka runt lite i oroligheter... ja, mitt 75%-iga blågula blod skulle bråka omkring med det 25%-iga rödgula blodet... inte förstå?
Äsch, sanningen att säga har det aldrig varit några riktiga inbördeskrig i mitt inre.

Brukar hävda att jag har 75% svenskt blod, men 100% svenskt hjärta.

Sverige ÄR mitt!!!

Alltså var det ingen tvekan denna dag heller. Habla ju inte ens español!

Nåja, hade ju inte biljett till den matchen, så det fick bli puben.

Det slutade ju inte så bra för vår del och jag är inte ALLS glad att förlora.

DOCK, ingår det i mitt förstånd att kunna gratulera en besegrare, så förutom svenska sånger (klart man stöttar även vid förlust... man är väl STOLT SVENSK!?!) blev det lite trevande smilningar mot folk klädda i rött.
Mot kvinnliga rödklädda var det lite lättare att dra igång smilmusklerna och det blev väl några puss-på-hand oxå...

Blev ganska dragen den natten vilken jag till viss del skyller på den där spanska häxbrygden i melon.

Brukar ju inte gå och dricka vadsomhelst i begagnade sugrör...men...

Sen drack jag en massa annat strunt oxå och det var kanske BLANDNINGEN som gjorde min saftiga BAKSMÄLLA dagen efter...

Jag vaknade upp i "hemmet" i.a.f....

De (få) ggr drickat slår till sådär SMACK, brukar jag ändå behålla ngn slax sinnesnärvaro och ta mig hem.
Visste inte riktigt var jag var, där i den somriga Innsbrucknatten eftersom jag gått runt ett tag utan karta, men hittade ju en taxi och sen var det bara att driva ut på vischan, till hotellet.

Nästa gång jag åker på långväga fotboll ska jag vara RIK och bo i CENTRUM...

Och NEJ!

Jag rekommenderar inte att vara alltför berusad på bortaplan. Det var ytterst klantigt av mig...

Av sina misstag skola han lära sig.

Just det.

Det fanns som sagt en morgondag oxå.

Och den dagen var TUNG!

Märkte att jag saknade en billig ryggsäck. Med, framförallt, en sverigejacka i.

Bläddrade igenom minnena från natten, vilket gick mkt snabbt.

Minnena var nämligen inte särskilt många.

Hittade senare lite foton i mobilen, vilket hjälpte mina små grå på traven.

På bilderna fanns ju oxå inredning på diverse pubar/pizzerior där jag uppenbarligen varit, så det var ju bara ut och leta tavlor, bord, väggfärger, etc.... NEJ! INTE samma dag.

X antal dagar (och avverkade plejses) senare, hittade jag RÄTT.
OCH de hade ryggsäcken kvar!!!

VIIIIIIEEEEEELEN DANK, FRÄULEIN!!!
Jag blev så GLAD, vilket inte bara berodde på hennes charm och söthet...

Jaha.

Resten av min tid i Österrike var väl både och.

"Hemma" varannan dag, fest varannan dag, ungefär.

Vi loosade avgörande matchen mot den ryska björnen.

Den enda matchen jag hade biljett till, var oxå vår sämsta.
Inget att slöddra om. Ryssarna var FÖR bra.

Synd oxå då jag stod så bra till, nämligen rad 5, så det hade bara varit att "störta" ner och hylla målskytten, OM vi hade gjort mål... vilket ju dessvärre inte skedde, som bekant.

Var t.o.m. på arenan i TID för en gångs skull och hade därmed hängt upp min fina Sverigeflagga därnere.

Det är ju så, för Dig som inte är insatt, att kommer man för sent så finns det ingen plats kvar att hänga flaggan på...

Från min plats lät vi rätt kassa sångmässigt oxå. Ingen vidare kraft och inte mkt synk. Tyckte tyvärr att ryssarna hade bättre tryck.

Jag själv ger aldrig upp. STÖTTAR hela tiden och hade alla varit så lagda, skulle vi sjungit omkull ryssarna.

Är nog så att vi behöver en riktigt bra organisation och några fler RIKTIGT BRA GRUNDsånger som ALLA kan.

Jo, jag VET att Camp Sweden gör vad de kan, de är duktiga!

Nog om fotboll nu.

Annars kan väl sägas att det är så trevligt att träffa och festa med alla människor från andra länder.

Bara positiv stämning.

Träffade bara på EN människa som var otrevlig.
En ryss, vars kvinna hade börjat snacka med mig och försökte byta till sig min fina halsduk mot en liten rysk plast-turist-flagga, som delades ut gratis överallt.
Jag är öppen för byten, men inte i detta fallet. Inte ens fast hon var rätt fin och inte ens om hon varit ännu finare.

Nåväl, det var ju inte därför mannen blev arg på mig... var väl för att hon snackade med mig. Hon frågade om hon var sexig och så, men det var väl muta för att få min halsduk... ...dessutom hörde han nog inte just de orden.

I.a.f. jag fick ett bestämt "AUF WIEDERSEHEN!" i öronen och jag är ju inte den som bråkar i onödan, så bara att mova vidare och snacka med lite trevligt folk istället...

Någon som märker att detta blir en lång historia?...

Fortsättning får följa och då handlar det nog om fästingen och tågresan.

Låter spännande va!???

Läs då, då!

Godnatt för nu och snart spelar OTROLIGE Jörgen semifinal och skickar kinesen upp på läktaren.

Denne ping-pong-man är ju t.o.m. äldre än MIG... detta fast jag fyllde igår och jämnt dessutom... HURRA!
Synd bara på halsflussen, eller vad det är, som invaderat min hals... ONT är ordet i.a.f....

Förresten. Betyder detta (ang. åldern) att JAG kan vara med i OS!???

Vilken gren då? Tror nog på medeldistans, kanske 3000 m. hinder...

Är rätt så uthållig och kämpar in i det sista... men ack så otränad...

Får se... London nästa gång ju... min favoritstad... OJOJOJ!!!...

Ses kanske senare idag...

/Jeppe - mr. 100%

Pssst... och så blev det söndag bara så snabbt... som den uppmärksamme märker så skrev jag ovanstående i lördags morse, tjugotredje augusti, tiiiiiidigt på morgonen...

Saknat mig???

Hmmm...vem??? Möjligtvis jag själv då kanske...

Hursomhelst är jag här igen, efter ett helt ofrivilligt (kan vi ju låtsas) uppehåll.

Hur gör man nu för att sammanfatta allt som hänt?

Det rätta är väl att strunta i gammalt och köra från NUet, men eftersom jag är så nostalgisk av mig och alltför petnoga, så blir det en liten, liten resumé ändå.
Ska försöka hålla mig kort eller/och dela upp i olika delar.

Let´s go to Austria.

Jo, det var ju FOTBOLLS EM!

Med helt blandade känslor.

Jämför jag med VM i Deutschelandet för 2 år sedan, så har 2008 ingen chans (6 är ju alltid bäst... ehrmmm!...)...

Jo, det började i hemmet.

Som vanligt (när jag ska resa away) sov jag inget alls på natten. Förberedde och packade.

När det kommer till reseförberedelse är jag nästan lika pedant som Vänner-Monica.

Själva sömnbristen var inget problem. Jag är van.

MEN, denna resa började lite FÖR spännande. T.o.m. för mig... 
Eftersom jag i princip alltid är sen när jag ska iväg, antar jag att det är ngt slag av spänningsbehov... - Ska jag hinna, ska jag hinna??...

Jo, jag bara slängde i det sista i resväskan för att sedan slänga mig på telefonen för taxibeställning.

Detta cirkus 12 (TOLV!) minuter innan tåget till flygplatsen skulle avgå.

Taxin gled på rätt hyfsat och jag sprang  - om det nu kan räknas som springa, när man släpar på en TUNG resväska, en välpackad ryggsäck och dessutom har glömt spänna skärpet i piratshortsen, varför dessa endast är ett par parerande källarplansmagmuskler från att glida ner till knäna -  till tåget och hör och häpna; hann IN i detsamma!!!
Precis innan dörrarna stängdes.

Det jag hade glömt räkna med däremot, var att tåget över sundet rätt ofta är fullpackat... och då snackar jag INTE om sprit.

Jag fick snällt stå där jag hamnat när jag kastat mig in.
Hmmm, nyduschad som jag var...

Nåja, det var i.a.f. FÄRSK svett. Sen har jag även den turen att inte avge odörer fast jag svettas.
Detta gäller - åtminstone till viss gräns - även om det skulle röra sig om lite mer antik ingroddhet. Det får man faktiskt ta och vara NÖJD med. Jag är inte alls glad för att störa andra människor. Inte med lukteilla, i.a.f..

Jaja, det var ändå inte så trevligt att dallrande stå där i blickfånget och trängseln och känna sig blöt och andfådd.

Första målet - tåget - var i.a.f. nått.

Som tur var hade jag checkat in framför datorn innan jag lämnade hemmet.

Nu återstod "bara" problemet att få med bagaget. Jag visste att jag skulle bli minst tio minutas försenad till inlämningen.

När jag kom fram till vågen, sa kvinnan att det skulle ordna sig.

Skönt! Puuuh!!

Något senare; framme i WIEN.

Väntade på bagaget.

Och väntade..

Och väntade...

Och ännu mer....

Besked att det kommer med nexta plan.

Lite oro, eftersom jag redan bokat in mig på ett tåg Wien - Innsbruck.

Skulle kanske hinna om jag greppade väskan snabbt... KUL med SPÄNNING! ELLER HUR!!!

Bandet började glida runt.

VÄNT! VÄNT! VÄNT! VÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄNT!!!!!!

Ingen väska till Jeppe!

Kommer imorgon sa de, ända fram till gasthofet på vischan utanför Innsbruck.
Några timmar försenad till ingen nytta...

Jaja, kunde nu åka vidare, i.a.f..
Och FÖRBEREDD som man är, fanns det ju lite ombyte i ryggsäcken.

Kunde åka på min Innsbruck-biljett med ett annat tåg.
BRA!

På ett sätt var det bra att jag missade väskan; när jag hoppade av tåget i Unterberg, var det till att gå en nätt promenad på en liten krånglig stig genom skogen.
Upp och ner och hyfsat brant och långt ner till floden bredvid.
Sen en smal bro över floden. Sen stig igen... Lite krångligt att släpa på för mkt där, lixom...

Ja. Som du märker är detta bara del 1.
Dax att nanna snart, så det blir till att skicka iväg detta.
Annars kommer jag aldrig loss, vet jag... Sån är jag, men försöker bättra mig...

Ses igen!

Godnatt!!

/Jeppe - late as usual